Det är så mycket som hänt på sistone att jag inte orkat blogga. Man kan ju tro att det ska vara nåt att skriva om, men jag känner inte så. Just då alltså... Min fina stora pojke har legat på lasarettet, då han under en hockeymatch fått en skada på njuren. Jag förvånas själv över hur samlad jag var hela tiden, i ambulansen, på akuten och på IVA. Jag vaknade i anhörigrummet första natten och fick ångest över att jag skulle förlora honom, men efter att ha pratat med sköterskorna så lugnade jag ner mig och somnade om.
Tidigt i morse vaknade jag dock med en fruktansvärd känsla i kroppen. Först trodde jag att jag blivit sjuk på något sett, men insåg ganska snart att det var ett panikångestanfall. Jag kallsvettades, skakade och hjärtat rusade. Jag trodde att jag skulle kräkas och var svimfärdig. Efter några minuter kände jag att anfallet var på tillbakagång och jag kunde lägga mig i sängen och somnade så småningom. Frågan är nu bara; VARFÖR hände det här just nu? Hade jag drömt något som startade anfallet? Jobbigt. Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar